Historia

Kulttuurihistoriallisesti merkittävä Vanhankaupunginkoski sijaitsee Vanhankaupunginlahden pohjukassa. Kuva: Taina Tervo

Den kulturhistoriskt betydelsefulla Gammelstadsforsen ligger längst inne i Gammelstadsviken. Foto: Taina Tervo

Fågelparadis sedan urminnes tider

Gammelstadsviken ligger där Helsingfors blev till. Gustav Vasa grundade staden vid Vanda ås mynning 1550. Det var ett utmärkt val, för Vanda å som mynnar ut i havet i två grenar erbjöd både fisk och vattenkraft och tjänade som passage längre in i inlandet. Dessutom bredde frodiga åker- och skogsmarker ut sig däromkring och framför öppnade sig en skyddad havsvik som gav näring. År 1640 flyttade Per Brahe Helsingfors till Estnäset, eftersom det var svårt för stora segelfartyg att lägga till i den grunda Gammelstadsviken med många grynnor.

Som fågelvatten har Gammelstadsviken nämnts i olika skrifter åtminstone under ett par hundra år. Konstnären Magnus von Wright (1805–1868) vandrade runt och målade i området vid mitten av 1800-talet. Magister Rolf Palmgren var veterligen den första att tala om skyddet av området. Palmgren, som var känd som djur- och i synnerhet fågelvän, ledde utflykter till Gammelstadsviken och beskrev dess fågelbestånd i sin bok Helsingforstraktens fågelfauna. Palmgren arbetade också bland annat som direktör för Högholmen åren 1910–1929 och var Finska statens första naturskyddsinspektör. Palmgrens huvudverk är Naturskydd och kultur I–II som kom ut 1920–1922. Där beskriver han det tidiga naturskyddstänkandet i Finland. I sina verk förespråkar han starkt skyddet av Gammelstadsviken. Kort innan verket publicerades 1919 hade Eliel Saarinens detaljplan för Helsingfors blivit färdig. Enligt planen skulle man ha fyllt i Gammelstadsviken, som då kallades Ladugårdsviken, som hamnområde och jämnat ut Fårholmen och Granholmen som kajområden.

Viikin koetilan lehmät käyskentelevät kesäisin Vanhankaupunginlahdella. Kuva: Taina Tervo

Viks försöksgårds kor går i vall vid Gammelstadsviken på sommaren. Foto: Taina Tervo

Traditionella landskap

Öppenhet var kännetecknande för det traditionella finländska jordbrukslandskapet som även omgivningen kring Gammelstadsviken var ända till början av 1900-talet. Enligt Rolf Palmgrens beskrivningar kunde man från Gammelstadsforsens bro se ända till Viks gård, som glimtade bakom alarna på stranden.

Förr i tiden gick boskap i vall på de fuktiga stränderna och höll dem lågvuxna samt hindrade träd från att växa. På åkrarna odlade man mat till människorna. Många bördiga lundskogar röjdes till åkrar, eftersom deras jordmån bestod av mylla. Röjningen tog fart i början av 1900-talet och även boskap började beta på de odlade åkrarna. Inte heller vinterfoder slog man längre på naturängar, utan man odlade det på åkrar. Eftersom behovet av odlingsareal var stort omvandlades en del av strandängarna till åkrar genom effektiv dränering. Så skedde till exempel på det nuvarande åkerfältet framför Viks gård, som tidigare var en fuktig strandäng. Några områden användes inte och en del av de låga stränderna kring Gammelstadsviken blev skogbevuxna.

Under det traditionella jordbruket gick boskapen också i vall i skogar. Skogarna som låg närmast bosättningen omvandlades till parkliknande hagar till följd av betet. Här och där i de vackra hagarna finns lummiga landskapsträd under vilka strandväxter blommar. Längre bort från bosättningen var boskapens påverkan mindre och till betesmarkerna i skogen ledde endast små stigar. Dessutom uppstod det öppna platser på de gräsbevuxna platser som boskapen föredrog.

Även i dag kan man se minnen efter traditionell markanvändning kring Gammelstadsviken: I området mellan Gräsgrundet och Fårholmen har man satt i stånd en betesäng på en plats där den fanns redan under tidigt 1900-tal. På Viks forsknings- och försöksgårds marker har dessutom Bäckvikens strandäng med små hagar bevarats, likaså Bäcks torps äng högt upp på en klippa norr om Mölylä.

Gamla byggnader berättar

Människans inverkan vid den frodiga Vanda ås mynning och kring Gammelstadsviken sträcker sig hundratals, till och med tusentals år tillbaka, även om det inte har bevarats spår efter de mest långväga besökarna. Några av de äldsta byggnaderna kring viken är Viks och Brändö gårds huvudbyggnader. Gårdarna har veterligen varit verksamma redan på 1500-talet.

Den gustavianska huvudbyggnaden på den nuvarande Viks gård, som tidigare kallades Viks Ladugård, byggdes som sommarbostad 1831. Den ersatte den tidigare huvudbyggnaden som brann ned. När Finland blev en del av Ryssland 1809 var den före detta statens kungsgård uthyrd till flera privata aktörer och under åren 1917–1931 till Helsingfors stad. Därefter upplät staten merparten av gården till agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet. Fångkolonin som inrättades på området för reparationsarbeten var verksam till 1946. I dag finns det en restaurang i Viks gårds huvudbyggnad.

Den nyklassicistiska huvudbyggnaden på Brändö gård härstammar från 1810-talet och har planerats av Carl Ludvig Engel. Byggnaden som ägs av Helsingin yhteisjärjestö JHL hyrs ut för fester och andra tillställningar.

Villa Anneberg i Arabia har byggts där det tidigare stod ett fiskartorp. Dess huvudbyggnad härstammar från 1832. Villa Anneberg grundades av handelsrådet Gustaf Otto Wasenius som uppkallade villan efter sin första hustru Anna Charlotta Meisner. Wasenius var en trädgårdsentusiast som grundade en vidsträckt trädgård och en park kring villan. I dag är Nyttoväxtföreningen verksam i Villa Anneberg och trädgården är öppen för alla.

I Gammelstaden förgrenar sig Vanda å i tu. Mellan mynningsarmarna ligger Kungsgårdsholmen där Tekniska museet numera finns. På åns västra strand och på ön ligger det första vattenreningsverket i Helsingfors som renade vatten från Vanda å för hushållsbruk. Verket öppnades 1876 och var i drift ända till slutet av 1960-talet. Vattenreningsverkets byggnader härstammar från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Verket har påverkat omgivningen kring ön i hög grad. Under århundradenas lopp har det funnits olika slags kvarnar och dammar i åns västra arm. Den senaste av dessa inledde sin verksamhet som vattenreningsverkets kraftkälla. Bredvid dammen finns även ett vattenkraftverk och ett ångkraftverk.

Det finns flera objekt kring Gammelstadsviken som har bedömts som byggda kulturmiljöer av riksintresse. Bland dessa finns Viks undervisnings- och försöksgård, Helsingfors Gammelstaden med Villa Annegård, samt vatten- och avloppsreningsverken vid Vanda ås mynning.